Herren ... vet vilka vi är och var vi är och han vet vem som
behöver vår hjälp.
Joseph Smith måste vid fjortons års ålder ha varit den
mest obemärkta människan på jorden, och ändå kände
himlens Gud honom och nämnde honom vid namn i den heliga lunden. Jag
tror att Herren vet vad ni och jag heter också.
I Primär lär vi barnen att var och en av dem är Guds barn
och att deras himmelske Fader känner dem och älskar dem. När
Primär- och prästadömsledare nämner ett barn med namn,
handlar de på samma sätt som Frälsaren skulle göra.
Jesus sade: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får,
och mina får känner mig.”1 Skrifterna vittnar
att ”han kallar på sina får och nämner dem med deras
namn och för ut dem”2.
Herren vet inte bara vilka vi är, han vet var vi är och han leder
oss till att göra det som är gott. En mor jag känner kände
sig en dag manad att ringa till sin dotter. (Sådant händer mödrar
jämt och ständigt.) Det var mitt på dagen och modern var
på arbetet vilket innebar att det var ovanligt att hon ringde. Till
hennes förvåning svarade svärsonen – han brukade inte heller
vara hemma en vanlig arbetsdag. När han räckte telefonluren till
sin hustru sade han: ”Det är din mamma med sin vanliga inspiration.”
De hade just varit hos läkaren. Hon svarade i telefonen med gråten
i halsen och sade: ”Ultraljudet visar att navelsträngen är
virad två gånger runt barnets hals. Läkaren säger att
vi inte har något annat val än kejsarsnitt och det snart.” Så kom
den verkliga anledningen till hennes bekymmer: ”Och så säger
han att jag inte får lyfta något tyngre än den nya bebisen
på fyra veckor!” Hon behövde få veta, innan hon lades
in på förlossningen, att Herren kände till hennes belägenhet
och älskade henne – och att någon skulle finnas till hands att ta
hand om de tre små barnen hemma som inte var mycket större än
bebisar själva. När mödrar och fäder ber Herren att välsigna
och stärka deras familjer, visar han dem ofta hur de ska gå till
väga.
Syster Gayle Clegg i Primärföreningens generalpresidentskap och
hennes make bodde i flera år i Brasilien. Syster Gayle Clegg var nyligen
på uppdrag för Primär i Japan. När hon på söndagen
gick in i kapellet, lade hon märke till en brasiliansk familj bland
de japanska heliga. ”De såg helt enkelt brasilianska ut”,
sade hon. Hon hade bara någon minut på sig att hälsa på dem
och fann att modern och barnen var entusiastiska medan fadern verkade ganska
tystlåten. ”Jag kan prata med dem efter mötet”, tänkte
hon när hon snabbt eskorterades till förhöjningen. Hon höll
sitt tal på engelska, som tolkades till japanska, och sedan kände
hon sig manad att också bära vittnesbörd på portugisiska.
Hon tvekade eftersom det inte fanns någon som kunde tolka på portugisiska
och 98 procent av de församlade inte skulle förstå vad hon
sade.
Efter mötet kom den brasilianske fadern fram till henne och sade: ”Syster
Clegg, allt är så annorlunda här och jag har känt mig
så ensam. Det är inte lätt att gå till kyrkan och inte
förstå det som sägs. Ibland har jag undrat om det inte vore
bättre att läsa skrifterna hemma. Jag sade till min hustru: ’Jag
försöker en gång till’ och jag trodde att i dag skulle bli
den sista gången. När du bar vittnesbörd på portugisiska
rörde Anden mitt hjärta och jag visste att det är här
jag hör hemma. Gud vet att jag är här, och han kommer att
hjälpa mig.” Och så gick han för att hjälpa de
andra med att ställa undan stolarna.
Var det en tillfällighet att den enda medlemmen i Primärs presidentskap
som talade portugisiska skickades till Japan i stället för till
Portugal? Eller var det för att Herren visste att någon där
behövde det som endast hon kunde ge – och att hon var modig nog att följa
Andens maning? En av de största välsignelserna av att ha en kallelse
i kyrkan är att Herren genom sin Ande inspirerar oss att hjälpa
dem vi kallats att tjäna.
Var och en av oss som betalar ett fullt tionde kan vittna om att vi får
Herrens välsignelser personligen, att de tillgodoser våra personliga
behov. Herren har lovat att om vi betalar tionde, kommer han att öppna
himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över
oss i så rikt mått att vi knappt kommer att ha plats för
den.3
För många år sedan arbetade John Orth på ett gjuteri
i Australien och vid en hemsk olyckshändelse stänkte hett, flytande
bly över hans ansikte och kropp. Han smordes och välsignades och
fick tillbaka en del av synen på höger öga, men han var helt
blind på det vänstra. Eftersom han inte kunde se så bra,
miste han sitt jobb. Han försökte få arbete hos hustruns
familj, men deras företag gick omkull på grund av depressionen.
Han tvangs knacka dörr och be om småjobb och allmosor för
att få ihop pengar till mat och hyra.
Ett år betalade han inte något tionde och gick för att
tala med grenspresidenten. Grenspresidenten förstod situationen men
bad John att be och fasta för att finna ett sätt att betala sitt
tionde. John och hans hustru Alice fastade och bad och kom fram till att
det enda värdefulla de ägde var hennes förlovningsring – en
vacker ring som de köpt under bättre tider. Efter mycken vånda
beslöt de att gå med ringen till ett pantlånekontor och
fick där veta att ringens värde räckte till att betala tiondet
och några andra obetalda räkningar. Den söndagen gick han
till grenspresidenten och betalade sitt tionde. När han kom ut ur kontoret
råkade han möta missionspresidenten som lade märke till hans
skadade ögon.
Broder Orths son, som nu är biskop i Adelaide, skrev senare: ”Vi
tror att [missionspresidenten] var ögonläkare för man
kallade honom president dr Rees. Han pratade med pappa och undersökte
honom och kom med förslag på hur hans syn skulle kunna förbättras.
Pappa följde hans förslag ... och så småningom återställdes
en del av synen – 15 procent på vänster öga och 95 procent
på höger – och med hjälp av glasögon kunde han se
igen.”4 Med sin återställda synförmåga
var John aldrig mer utan arbete. Han lyckades lösa ut ringen, som nu är
en familjeklenod, och han betalade ett fullt tionde under resten av sitt
liv. Herren kände John Orth och han visste vem som kunde hjälpa
honom.
”President dr Rees” var min morfar och han kände antagligen
aldrig till det under som hände den dagen. Släktled har välsignats
därför att en familj beslöt sig för att betala sitt tionde,
hur svårt det än var – och sedan mötte en man som ”råkade
komma förbi” och som ”råkade” vara ögonläkare
och som åstadkom en stor förändring i deras liv. Även
om somliga kan frestas att tro att det var rena tillfälligheter, litar
jag på att inte ens en sparv faller till marken utan att vår
himmelske Fader vet om det.5
Vår familj fick kännedom om denna berättelse först
för två år sedan, men detta vet vi om vår morfar:
han älskade Herren och försökte tjäna honom i hela sitt
liv. Och detta vet vi om Herren: han vet vilka vi är och var vi är
och han vet vem som behöver vår hjälp.
Jag har sett hur ni som känner och älskar Herren med stor uppriktighet
säga till en ung människa som försöker finna sin väg: ”Gud älskar
dig. Han vill att du ska lyckas. Hans största önskan är att
välsigna dig.” Jag har hört er vittna för en sörjande
vän: ”Jag vet att det finns ett liv efter detta. Jag vet att ditt
barn fortfarande lever och att det finns ett sätt för dig att få träffa
honom och vara tillsammans med honom igen.” Jag har sett många
av er säga till en modlös ung mor: ”Får jag hjälpa
dig? Vad du gör är det viktigaste arbetet i hela världen.” Jag
har sett hur de ni berört inte bara har känt er kärlek, utan
också Herrens kärlek och kraft, när hans Ande burit vittne
för dem att det ni sagt är sant.
Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Jag är liksom Paulus övertygad
om att varken bedrövelser eller motgångar, varken liv eller död
eller någon annan omständighet ska kunna skilja oss från
hans kärlek.6
Frälsaren gav sitt liv för var och en av oss. Han känner
till våra glädjeämnen och våra sorger. Han känner
till mitt namn och ert namn. När vi ingår förbund med honom
i dopet, lovar vi att hålla hans bud, att alltid minnas honom och att
ta på oss hans namn. Till sist är det så att det är
hans namn vi vill kallas efter för ”intet annat namn skall givas,
ej heller någon annan väg eller något annat medel varigenom
människobarnen kunna erhålla frälsning än i och genom
Kristi namn, hans, som är Herren, den Allsmäktige”7.
Jag bär vittne om att han lever och älskar oss och kallar oss med
namn att komma till honom. I Jesu Kristi namn, amen.
SLUTNOTER
1. Johannes 10:14.
2. Johannes 10:3.
3. Se Malaki 3:10.
4. Brev från J Orth, 13 dec 2001.
5. Se Matteus 10:29.
6. Se Romarbrevet 8:35-39.
7. Mosiah 3:17.
Previous
