Äldste Henry B Eyring
i de tolv apostlarnas kvorum
Nephi hade rätt. Gud ger inte människornas barn några befallningar utan att bereda en utväg för dem att lyda. Hur besvärliga våra omständigheter än är, kan vi omvända oss.
Alla har vi haft en deadline framför oss. Fruktan kan gripa tag i oss när vi inser att det kanske inte finns tillräckligt med tid kvar för att få färdigt det som vi lovat göra. Tanken kommer: "Varför började jag inte tidigare?"
Herren visste att vi skulle frestas att skjuta upp den viktigaste förberedelse vi någonsin kan göra i det här livet. Mer än en gång varnade han oss för att uppskjuta. Han undervisade om liknelsen om de tio brudtärnorna, av vilka fem inte hade fyllt sina oljekrukor till brudgummens ankomst. Han gav också liknelsen om tjänarna som var opålitliga, eftersom de trodde att det skulle dröja innan deras herre kom. Följderna av att uppskjuta blev tragiska.
För de fem brudtärnorna blev det denna:
"Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: 'Herre, herre, öppna för oss!'
Men han svarade: 'Sannerligen, jag känner er inte'" (Matt 25:1112).
För de opålitliga tjänarna som sköt upp sin förberedelse blev det denna:
"Då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om
och hugga ner honom och låta honom dela lott med hycklarna. Där skall man gråta och skära tänder" (Matt 24:5051).
Frestelsen att uppskjuta omvändelsen kommer inte bara vid världens ände som dessa skriftställen vittnar om. Denna frestelse tycks ha varit nästan konstant alltsedan tidernas begynnelse och finns där hela vårt liv. I ungdomen kanske vi tänkte: "Det blir tid nog att oroa sig för andliga ting alldeles innan jag går på mission eller gifter mig. Andliga ting är för äldre människor." Sedan, under de första åren som gift, verkar påfrestningarna i livet, på arbetet, med räkningarna och av att finna en stunds vila och avkoppling, att uppta så mycket av tiden att det återigen verkar rimligt att skjuta upp skyldigheterna mot Gud och familjen. Det är lätt att tänka: "Kanske det blir mer tid för det i medelåldern." Men tidspressen blir inte mindre med åren. Det finns så mycket att göra och tiden tycks krympa. 55-årsdagen och 65- och 75-årsdagen verkar inte ha ett årtionde mellan sig.
Med åldern kommer fysiska och emotionella utmaningar. Vi tycks inte hinna med så mycket på en timme som vi gjorde i ungdomen. Och det är svårare att ha tålamod med andra och de verkar mer krävande. Då är det frestande att än en gång urskulda sig för att man inte lever upp till de normer som tidigare ingångna förbund kräver, och som man nu länge försummat.
Vi faller inte alla i uppskjutandets fälla. Men tillräckligt många människor gör det för att vi alla ska ha minst en person som vi älskar och oftast fler . . . ett barn, en förälder, en vän . . . någon som vi känner ansvar för, och som vi är djupt bekymrade för. De har undervisats om evangeliet. De har ingått förbund. Och ändå fortsätter de att vara olydiga eller nonchalanta, trots den tomhet som vi vet detta för med sig. Valet att omvända sig eller förbli syndens fånge är deras eget. Men att känna till något om hur overksamhetens och motståndets fälla gillrades i deras sinnen och hjärtan, kan hjälpa oss att lättare höra svaren på våra innerliga böner: "Käre himmelske Fader, vad kan jag göra för att hjälpa?"
Frestelsen att skjuta upp kommer från vår fiende Lucifer. Han vet att vi aldrig kan vara riktigt lyckliga om vi inte har hopp i det här livet och sedan i livet härefter uppnår evigt liv. Det är den största av alla Guds gåvor. Det innebär att leva som familjer för evigt hos vår himmelske Fader och hos Jesus Kristus och få evig avkomma. Satan vill att vi ska vara olyckliga liksom han. Och han vet att vi bara kan uppleva den sanna lyckan om vi blir rentvådda genom tro på Herren Jesus Kristus, genom grundlig och ständig omvändelse, och genom att ingå och hålla heliga förbund som endast erbjuds genom Guds bemyndigade tjänare. Skrifterna bekräftar faran:
"Därför, om I haven sökt att göra det som är ont under eder prövotid, skolen I inför Guds domstol befinnas orena. Intet orent kan bo hos Gud och fördenskull måsten I bliva för evigt förkastade" (1 Nephi 10:21).
Och därför frestar Satan oss att skjuta upp saker under hela vår prövotid. Allt vi gör för att dröja med omvändelsen, ger honom en möjlighet att stjäla lycka från någon av vår himmelske Faders andebarn.
Vi har alla frestats att skjuta upp. Vi vet av egen erfarenhet att president Spencer W Kimball hade rätt när han skrev: "En av de största mänskliga bristerna i alla tidsåldrar är uppskjutandet." Sedan förklarade han innebörden: "En ovilja att acceptera det personliga ansvaret nu" (The Teachings of Spencer W Kimball, red av Edward L Kimball [1982], s 48; kursiveringen i originaltexten). Därför söker Satan påverka både vår önskan att tro att vi inte har någon orsak att omvända oss och vår önskan att skjuta allt otrevligt framåt i tiden. Han har frestat dig och mig, och dem vi älskar, med tankar såsom denna: "Gud är så kärleksfull. Han kommer säkert inte att hålla mig personligen ansvarig för misstag som bara är en följd av att vi är mänskliga." Och sedan, om detta inte lyckas, kommer nästan säkert tanken: "Nåväl, jag kanske har ansvaret att omvända mig, men det är inte rätta tiden för det nu. Om jag väntar går det lättare."
Det finns några sanningar som blottställer dessa lögner som är avsedda att fresta oss att förhala omvändelsen. Låt oss börja med villfarelsen, som är så attraktiv, att vi inte har något behov av att omvända oss.
Sanningen är den att vi behöver alla omvända oss. Om vi har förmåga att dra slutledningar och har fyllt åtta år, behöver vi alla den rening som kommer av att tillämpa den fulla innebörden av Jesu Kristi försoning. När detta står klart, kan vi inte luras till att uppskjuta något genom att ställa oss den utstuderade frågan: "Har jag gått över gränsen för allvarlig synd, eller kan jag skjuta upp till och med tanken på omvändelse?" Frågan som har verklig betydelse är denna: "Hur kan jag lära mig förstå till och med upprinnelsen till synd och på så sätt omvända mig tidigt?"
En andra sanning om vår ansvarighet är vetskapen om att vi inte är några hjälplösa offer för omständigheterna. Världen försöker säga oss att det är motsatsen som gäller: ofullkomligheter hos våra föräldrar eller vårt bristfälliga genetiska arv framställs för oss som anledningar till att frita oss från personligt ansvar. Men hur svåra omständigheterna än må vara, befriar de oss inte från ansvaret för våra handlingar eller vår overksamhet. Nephi hade rätt. Gud ger inte människornas barn några befallningar utan att bereda en utväg för dem att lyda. Hur besvärliga våra omständigheter än är, kan vi omvända oss.
På samma sätt är kanske världen villig att ursäkta vårt dåliga uppträdande på grund av att vår omgivning beter sig illa. Det är inte sant att andras beteende gör oss mindre ansvariga för vårt eget. Guds normer för hur vi ska uppträda är oförändrade vare sig andra väljer att höja sig till dem eller inte.
Det blir speciellt svårt när andra sårar oss och vi känner oss rättfärdigade i vår vrede. Det är lögn att vår vrede rättfärdigar vår lust att skada eller strunta i våra antagonister. Vi måste förlåta för att få förlåtelse. Att vänta på att de ska omvända sig innan vi förlåter eller omvänder oss är att låta dem välja ett uppskov åt oss som skulle kunna kosta oss lycka både i det här livet och i nästa.
Slutligen är vi personligen ansvariga eftersom Herren har gett oss utförliga varningar. Vi får Kristi Ande vid födseln som gör att vi kan skilja på rätt och fel och får erfara sambandet mellan synd och olycka. Alltifrån tidernas begynnelse har han sänt profeter att tala mot synd och att uppmana till tro och omvändelse. Han har återställt fullheten av Jesu Kristi evangelium genom profeten Joseph Smith. Gordon B Hinckley är hans levande profet, som innehar alla de prästadömets nycklar som ger dem som nu lever en möjlighet att omvända sig och välja att uppnå evigt liv. Vi görs ansvariga idag eftersom den Helige Anden bekräftar att dessa ord är sanna.
Kanske inte ens erkännandet av personligt ansvar övervinner frestelsen att tro att tiden inte är inne för att omvända sig. Att göra det "nu" kan förefalla svårt, "senare" verkar mycket lättare. Sanningen är att i dag är alltid en bättre dag att omvända sig på än någon dag i framtiden. För det första har synden en försvagande inverkan på oss. Just den tro vi behöver för att omvända oss försvagas genom förhalande. Valet att fortsätta i synd försvagar vår tro och minskar vår rätt att göra anspråk på den Helige Anden som vårt sällskap och tröstare.
Och för det andra kan inte Herren, även om vi senare får förlåtelse, återställa den goda inverkan som vår omvändelse idag skulle kunna ha haft på dem vi älskar och ska hjälpa. Detta är speciellt slående för småbarnsföräldrar. De tillfällen att påverka och upplyfta andar som man har när barnen är små, kanske aldrig kommer igen. Men även den morfar eller farfar som kanske missat tillfällen med sina egna barn kan, genom att omvända sig i dag, göra för barnbarnen det som han en gång kunde ha gjort för deras föräldrar.
När ansvaret accepteras och det känns brådskande att omvända sig, kan frågan komma: "Var ska jag börja?" Varje människoliv är unikt. Men för alla innebär omvändelsen förvisso att gå igenom den ödmjuka bönens port. Vår Fader i himmelen kan låta oss till fullo känna övertygelsen om våra synder. Han känner till hur djup vår ånger är. Han kan sedan bestämma vad vi måste göra för att bli berättigade till förlåtelse. För allvarliga synder kommer vi att behöva bekänna för en domare i Israel och acceptera hans vägledning. Att endast be kommer inte att räcka i det fallet. Men för oss allesammans, oavsett hur allvarliga våra synder är, kommer bönen att öppna dörren till omvändelse och förlåtelse. Utan uppriktiga böner kan vi inte omvända och rena oss. När dörren öppnas genom bönen, finns det möjlighet till frid.
En av frågorna som vi måste ställa till vår himmelske Fader i våra personliga böner är: "Vad har jag gjort, eller inte gjort, i dag som du är missbelåten med? Om jag bara får reda på det ska jag utan dröjsmål omvända mig av hela mitt hjärta." Denna ödmjuka bön kommer att besvaras. Och svaren kommer säkert att inbegripa förvissningen om att det var bättre att fråga i dag än att vänta tills i morgon.
Jag vittnar om att det som en Guds tjänare sade till oss för länge sedan är sant:
"Nu, mina bröder, önskar jag att I kommen fram och bringen den frukt, som tillhör omvändelsen, sedan I haven mottagit så många vittnen, alldenstund de heliga skrifterna vittna om detta.
Ja, jag önskar, att I skolen komma fram och icke längre förhärda edra hjärtan, ty se, nu är tiden och dagen för eder frälsning. Om I därför viljen omvända eder och icke förhärda edra hjärtan, skall den stora återlösningsplanen ögonblickligen träda i kraft för eder.
Ty se, detta liv är tiden, då människorna måste bereda sig att möta Gud, ja se, detta livets dag är dagen, på vilken människorna skola utföra sina arbeten.
Och nu, såsom jag sagt eder förut, emedan I haven haft så många vittnen, beder jag eder, att I icke uppskjuten eder bättringsdag ända till det sista. Denna vårt livs dag är oss nämligen given som förberedelse för evigheten, och se, om vi icke begagna tiden medan vi äro här i livet, se, då kommer mörkrets natt och intet arbete kan utföras.
I kunnen ej, när I befinnen eder vid denna fruktansvärda vändpunkt säga: Jag vill omvända mig, jag vill återvända till min Gud. Nej! I kunnen icke säga så, ty samma ande, som är i besittning av edra stofthyddor den stund I gån ut ur detta liv, samma ande har makt att taga dem i besittning i den eviga världen" (Alma 34:3034).
Det finns en annan frestelse att motstå. Det är att ge efter för den misströstande tanken att det är för svårt och för sent att omvända sig. Jag kände en man en gång som kunde ha tänkt så och gett upp. När han var tolv år ordinerades han till diakon. Några av hans vänner frestade honom att börja röka. Han började känna sig besvärad i kyrkan. Han flyttade från sin lilla stad utan att ha gått ut high school för att börja ett liv som byggnadsarbetare på olika platser i Förenta staterna. Han skötte tunga maskiner. Han gifte sig. De fick barn. Äktenskapet slutade i en bitter skilsmässa. Han förlorade vårdnaden om sina barn. Han förlorade ett öga i en olycka. Han bodde ensam på inackorderingsställen. Han förlorade allt han ägde utom det som han kunde ta med sig i en resväska.
En kväll, när han beredde sig på att flytta ännu en gång, bestämde han sig för att lätta på tyngden i resväskan. Under allt skräp som han samlat på sig under åren hittade han en bok. Han förstod aldrig hur den kommit dit. Det var Mormons bok. Han läste igenom den och Anden talade om för honom att den var sann. Han förstod då att han för många år sedan hade gått ifrån Jesu Kristi sanna kyrka och från den lycka som kunde varit hans.
Senare blev han min över sjuttio år gamla kamrat som distriktsmissionär. När jag vittnade om kraften i Frälsarens försoning, bad jag de människor vi undervisade att titta på honom. Han hade blivit rentvådd och fått ett nytt hjärta, och jag visste att de skulle se det i hans ansikte. Jag sade till människorna att det som de såg var bevis på att Jesu Kristi försoning kan tvätta bort all den nedbrytande inverkan synden har.
Det var enda gången han någonsin tillrättavisade mig. Han sade i mörkret utanför den husvagn där vi undervisat, att jag borde ha sagt till människorna att även om Gud kunde ge honom ett nytt hjärta, hade han inte kunnat ge honom tillbaka hans fru och barn och det som han skulle kunnat ha gjort för dem. Men han hade inte sett tillbaka med sorg och beklagan över vad som kunde ha varit. Han gick framåt, uppmuntrad av tron, mot vad som ännu skulle kunna uppnås.
En dag berättade han att han föregående natt hade drömt att han fick tillbaka synen på sitt blinda öga. Han förstod att drömmen var en glimt av en framtida dag, när han skulle röra sig bland kärleksfulla människor i ljuset av en underbar uppståndelse. Glädjetårar rann nerför det fårade ansiktet på denne reslige, grovhuggne man. Han talade lugnt till mig, med ett strålande leende. Jag minns inte vad han sade att han såg, men jag minns att hans ansikte lyste av glad förväntan när han beskrev synen. Med Herrens hjälp och underverket med boken i botten på en resväska, hade det inte varit för sent för honom, och vägen hade inte heller varit för svår.
Jag vittnar om att Gud Fadern lever. Jag vet det. Och han älskar oss. Hans enfödde Son lever. Tack vare att han uppstod kommer också vi att leva. Vi kommer då att träffa dem som vi älskar och som har älskat oss. Vi kan genom tro och lydnad få familjesammanslutningar som varar för evigt. De i våra familjer som älskar oss, på båda sidor om slöjan, skulle vilja säga, när vi funderar på om vi ska ödmjuka våra hjärtan och omvända oss: "Snälla du, skjut inte upp." Detta är Frälsarens inbjudan och hans vädjan, i Jesu Kristi namn. Amen.
Previous
