Hoppet, själens ankare President James E Faust andre rådgivare i första presidentskapet Vårt största hopp kommer genom vetskapen om att Frälsaren bröt dödens bojor. Han sonade våra synder om vi omvänder oss. Mina kära syskon och vänner! Jag ställer mig i talarstolen i tacksamhet för inspirationen och hängivenheten hos dem som byggde detta heliga och historiska tabernakel. Jag hyllar president Brigham Young för hans dugliga ledarskap när denna unika byggnad och fantastiska orgel byggdes. På samma gång gläds jag över att vi, under president Hinckleys inspirerade ledarskap, uppför en storslagen byggnad för tillbedjan som möter behoven hos en ständigt växande kyrka. Denna nya byggnad är ett uttryck av hopp för kyrkan i nästa sekel. Denna morgon "ville jag tala till eder", som Moroni sade, "angående hopp".1 Det finns oerhörda källor av hopp bortom vår egen förmåga, kunskap, styrka och kapacitet. Bland dem finns den Helige Andens gåva. Genom den härliga välsignelsen från denna medlem i gudomen kan vi lära känna all sanning.2 Hoppet är vår själs ankare. Jag känner inte till någon som inte är i behov av hopp--ung eller gammal, stark eller svag, rik eller fattig. Som profeten Ether uppmanade: "Därför kan den som tror på Gud med visshet hoppas på en bättre värld, ja, på en plats på Guds högra sida. Detta hopp kommer av tro och bliver ett människosjälarnas ankare, vilket gör dem vissa och ståndaktiga, alltid rika på goda gärningar till Guds förhärligande."3 Nephi uppmanade dem som levde på hans tid: "Därför måsten I sträva framåt med ståndaktighet i Kristus och hava ett fullkomligt klart hopp samt kärlek till Gud och alla människor. Om I så sträven framåt och glädjen eder i Kristi ord samt uthärden intill änden, se, så säger Fadern: I skolen hava evigt liv."4 Alla som lever får prövningar och svårigheter. Det är en del av vårt prov i dödligheten. Orsakerna till en del av dessa prövningar kanske vi inte så lätt kan förstå utom genom tro och hopp, eftersom det ofta finns en större anledning som vi inte alltid ser. Frid kommer genom hopp. Få sysselsättningar är säkrare än att vara på mission för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Missionärerna är bokstavligen i Herrens hand. Vi önskar att de alla kunde hållas utom all fara hela tiden, men det är inte realistiskt. Missionärerna, deras familjer och ledare litar helt på Herrens beskydd, och när en sällsynt tragedi ändå inträffar uppehålls de av hans Ande, som de tjänar. Förra sommaren besökte jag äldste Orin Voorheis hemma hos hans föräldrar i Pleasant Grove i Utah. Han är en välväxt, stilig, härlig ung man som verkade i Argentinamissionen Buenos Aires Syd. En kväll, efter ungefär elva månader av hans mission, attackerade några beväpnade rånare äldste Voorheis och hans kamrat. I en meningslös våldsakt sköt en av dem äldste Voorheis i huvudet. Under flera dagar svävade han mellan liv och död och kunde inte tala, höra, röra sig eller ens andas på egen hand. Genom en stor skara människors tro och böner under lång tid kunde han till slut kopplas från sina livsuppehållande maskiner och föras hem till USA. Efter månader av omfattande sjukhusvistelse och behandlingar blev äldste Voorheis starkare men var fortfarande förlamad och kunde inte tala. Hans framsteg gick långsamt. Hans föräldrar bestämde sig för att ta hem sin son och sköta honom i familjens kärleksfulla atmosfär. Men deras anspråkslösa hem hade inte det utrymme och den utrustning som behövdes för hans behandlingar. Många vänliga grannar, vänner och välgörare gav bidrag så att de kunde bygga ut sitt hus och köpa sjukgymnastikredskap. Äldste Voorheis är fortfarande nästan helt förlamad och kan inte tala, men hans ande är stark och han kan besvara frågor med handrörelser. Han har fortfarande på sig sin missionärsbricka. Hans föräldrar ställer inte frågan: "Varför hände det här vår underbare son, som verkade i enlighet med Mästarens kallelse?" Ingen har något säkert svar, förutom kanske omständigheter som tjänar högre syften. Vi måste vandra i tro. Vi minns Frälsarens svar på frågan: "Vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?" Frälsaren svarade att det inte var någons fel, utan att Guds gärningar skulle kunna uppenbaras på honom.5 Hellre än att bära på bitterhet böjer medlemmarna i familjen Voorheis huvudet och säger till Herren: "Ske din vilja. Vi har varit tacksamma för honom varje dag av hans liv, och med andras hjälp ska vi villigt bära bördan av att ta hand om honom." Mitt syfte med besöket hos äldste Voorheis var att hans far, hans biskop, hans hemlärare, jag och några andra skulle ge honom en välsignelse om hopp. En del kanske frågar: "Finns det hopp för äldste Voorheis i detta liv?" Jag tror att det finns stort hopp för alla! Ibland ber vi Gud om underverk, och de händer ofta, men inte alltid på det sätt vi förväntar oss. Äldste Voorheis' livskvalitet är lägre än vad man kunde önska, men hans livs påverkan på andra är omätbar och evig både här och i Argentina. Efter hans olycka växte faktiskt Kilómetro 26-grenen i Argentina snabbt och blev snart berättigad till att bygga ett kapell. Hopp är förtröstan på Guds löften, tro på att om vi handlar nu, kommer de önskade välsignelserna att bli våra i framtiden. "Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk." Tvärt emot mänskligt förnuft litade han på Gud och "var förvissad" om att Gud skulle uppfylla sina löften om att ge Abraham och Sara ett barn på deras ålders höst.6 För några år sedan hade syster Joyce Audrey Evans, en ung mor i Belfast i Nordirland, problem med en graviditet. Hon åkte till sjukhuset där en av sköterskorna sade att hon förmodligen skulle förlora barnet. Syster Evans svarade: "Men jag kan inte ge upp . . . Du måste ge mig hopp." Syster Evans minns senare: "Jag kunde inte ge upp hoppet förr-än alla orsaker att hoppas var borta. Det var något jag var skyldig mitt ofödda barn." Tre dagar senare fick hon missfall. Hon skrev: "Ett långt ögonblick kände jag ingenting. Sedan genomströmmades jag av en djup känsla av frid. Med den friden kom insikten. Jag förstod nu varför jag inte kunde ge upp hoppet trots alla omständigheter: Man lever antingen med hopp eller med misströstan. Utan hopp kan man inte härda ut till änden. Jag hade sökt efter ett bönesvar och blev inte besviken. Jag helades kroppsligen och belönades med en fridfull anda. Aldrig förr hade jag känt mig så nära min himmelske Fader. Aldrig förr hade jag känt sådan frid . . . Fridens underverk var inte den enda välsignelse jag fick av denna erfarenhet. Några veckor senare kom jag att börja tänka på barnet som jag hade förlorat. Anden lät mig minnas orden i Första Moseboken 4:25: 'Och hon födde en son och gav honom namnet Set, och hon sade: "Gud har skänkt mig en annan livsfrukt . . . "' Några månader senare blev jag gravid igen. När min son föddes, sade man att han var 'perfekt'. Han fick namnet Evan Set."7 Frid i detta liv bygger på tro och vittnesbörd. Vi kan alla finna hopp genom våra personliga böner och få tröst genom skrifterna. Prästadömsvälsignelser lyfter oss och stödjer oss. Hopp kommer också genom direkt personlig uppenbarelse, som vi har rätt till om vi är värdiga. Vi har också tryggheten att leva i en tid när en profet som har och använder alla Guds rikes nycklar finns på jorden. Samuel Smiles skrev att "'hoppet är som solen, som när vi färdas mot den, kastar skuggan av vår börda bakom oss' . . . Hoppet förgyller goda minnen. Det bidrar till att våra bekymmer ger oss tillväxt och styrka. Det hjälper oss i mörka stunder, lyfter oss i ljusa. Det ger löfte åt framtiden och mening åt det förgångna. Det vänder missmod till beslutsamhet."8 Den osvikliga källan till vårt hopp är att vi är söner och döttrar till Gud och att hans Son, Herren Jesus Kristus, har frälst oss från döden. Hur kan vi veta att Jesus verkligen är vår Frälsare och Återlösare? I mänskliga termer är hans verklighet nästan odefinierbar, men hans närvaro kan märkas otvetydigt genom Anden, om vi ständigt försöker leva under hans inflytandes skugga. I Mormons bok läser vi om hur Aron förklarade evangeliet för Lamonis far. Han sade till honom: "Om du vill . . . falla ned för Gud och åkalla hans namn med tro förvissad om att du skall få, då skall du erhålla hoppets förverkligande, som du önskar."9 Den gamle kungen följde detta till punkt och pricka och fick ett vittnesbörd om sanningen som Aron hade talat om. Till följd av detta omvändes han och hela hans hushåll och kom att känna Herren. Vårt största hopp kommer genom vetskapen om att Frälsaren bröt dödens bojor. Hans seger kom genom hans olidliga smärta, lidande och vånda. Han sonade våra synder om vi omvänder oss. I Getsemane örtagård hördes hans ångestfyllda utrop: "Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill."10 Lukas beskrev djupet av hans ångest: "I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken."11 Vi kan alla finna hopp i Petrus' erfarenhet under händelserna som ledde fram till korsfästelsen. Kanske talade Herren till oss alla när han sade till Petrus: "Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder." Och Petrus svarade: "Med dig, herre, är jag beredd att gå både i fängelse och i döden." Då svarade Frälsaren honom: "Jag säger dig, Petrus: tuppen skall inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig."12 När Petrus såg på hur allt utvecklade sig, blev han utpekad som en Kristi lärjunge. En tjänsteflicka sade: "Den där mannen var också med honom", och Petrus svarade att han inte kände honom. Två andra pekade ut Petrus som hans lärjunge. Igen förnekade Petrus att han kände Frälsaren. Och just som han sade det gol en tupp. "Då vände sig Herren om och såg på Petrus, och Petrus kom ihåg detta som Herren hade sagt till honom: 'Innan tuppen gal i natt har du förnekat mig tre gånger', och han gick ut och grät bittert."13 Denna erfarenhet stärkte Petrus så att han aldrig mer svek utan blev känd som klippan. Hans hopp blev fast förankrat i den eviga klippan, ja, vår Återlösare, Jesus Kristus.14 Som huvudapostel förde han verket framåt trofast och modigt. Liksom Petrus fick hopp efter ett ögonblicks svaghet, kan du, jag och alla njuta av det hopp som kommer genom vetskapen om att Gud verkligen lever. Ett sådant hopp stammar från tillförsikten att om vi tror kommer han på något sätt att hjälpa oss igenom våra prövningar--om inte i detta liv, så säkerligen i det tillkommande. Som Paulus sade till korinthierna: "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor."15 I det eviga perspektivet kommer felaktigheter att rättas till. Enligt Herrens fullkomliga rättvisa kommer alla som lever värdigt att kompenseras för välsignelser som de inte fick här. Enligt min mening har det aldrig förr i kyrkans historia funnits orsak till så mycket hopp för kyrkans framtid och dess medlemmar över hela världen. Jag tror på och vittnar om att vi rör oss mot en högre nivå av tro och aktivitet än någonsin förr. Jag ber att var och en av oss ska göra vår del i denna stora armé av rättfärdighet. Var och en av oss kommer att stå framför Israels Helige och redogöra för vår personliga rättfärdighet. Vi har hört att han inte "håller . . . någon tjänare där".16 Med min kallelse som apostel har kommit ett fast vittnesbörd om Frälsarens liv och verksamhet. Jag säger som Job: "Jag vet att min förlossare lever".17 Mitt vittnesbörd om detta "har jag i himmelen".18 Jesus är Kristus, hela människosläktets Frälsare. Joseph Smith var den inspirerade profet som återställde de frälsande nycklarna, myndigheten och organisationen som han blev delegerad att göra under ledning av Gud Fadern och hans Son, Herren Jesus Kristus. Om detta vittnar jag i Jesu Kristi heliga namn. Amen. SLUTNOTER 1. Moroni 7:40. 2. Moroni 10:5. 3. Ether 12:4. Kursivering tillagd. 4. 2 Nephi 31:20. 5. Se Johannes 9:2­3. 6. Se Romarbrevet 4:18­21. 7. "To Live in Hope", Ensign, sep 1995, s 70. 8. I Stan och Sharon Miller, sammanst, Especially for Mormons, 5 vol, (1971­1987), 2:113. 9. Alma 22:16. 10. Matteus 26:39. 11. Lukas 22:44. 12. Lukas 22:31­34. 13. Se Lukas 22:56­62. 14. Se Helaman 5:12. 15. 1 Korinthierbrevet 15:19. 16. 2 Nephi 9:41. 17. Job 19:25. 18. Job 16:19.