Vi är kvinnor av Gud Sheri L Dew andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap Att komma till Kristus innebär att vända sig bort från världen. Det innebär att sätta Kristus och endast Kristus främst i vårt liv. Nyligen krävde ett uppdrag i mitt yrkesarbete att jag reste utomlands. Men jag kände en sådan stark oroskänsla inför resan att jag bad om en prästadömsvälsignelse, innan jag åkte. Jag varnades för att den onde skulle försöka omintetgöra mitt uppdrag och att fysiska och andliga faror väntade mig. Jag fick också anvisningen, att detta inte var en sightseeing- eller shoppingresa och att om jag koncentrerade mig på mina uppgifter och sökte Andens vägledning så skulle jag tryggt återvända hem. Ja, det var en allvarlig varning. Men när jag började min resa och bönföll om ledning och beskydd för varje steg jag tog, insåg jag att min upplevelse verkligen inte var så unik. Är det inte möjligt att vår Fader sade till dig och mig när vi lämnade hans närhet: "Den onde kommer att försöka omintetgöra din mission, och du kommer att stå inför andliga och fysiska faror. Men om du koncentrerar dig på dina uppdrag, om du hörsammar min röst, och om du vägrar göra livet till en sightseeing- eller shoppingresa, så kommer du att tryggt återvända hem." Den onde blir förtjust när vi uppför oss som turister, sådana som är hörare i stället för ordets görare (se Jakob 1:22), eller som de som shoppar, sådana som är upptagna av denna världs fåfängligheter som kväver själen. Satan lockar oss med förgängliga nöjen och sysselsättningar ­ vårt bankkonto, våra kläder, ja till och med vårt midjemått --för han vet att där vår skatt är, där kommer också vårt hjärta att vara (se Matt 6:21). Tyvärr är det lätt att låta det bländande skenet från den ondes lockelser distrahera oss bort från Kristi ljus. "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?" (Matt 16:26). Profeter har uppmanat oss att försaka världen och vända våra hjärtan till Jesus Kristus, som lovade oss: "Eder glädje är icke fullkomlig i denna världen, men i mig är eder glädje fullkomlig" (L&F 101:36, kursivering tillagd). President Spencer W Kimball sade: "Om vi envisas med att använda all vår tid och våra resurser till att bygga oss ett världsligt rike, så är detta precis det som blir vår arvedel" ("De falska gudar vi dyrka", Nordstjärnan, augusti 1977, s 4). Hur ofta är vi så inriktade på att jaga efter det så kallade "goda livet", att vi förlorar ur sikte det eviga livet? Det är den fatala andliga motsvarigheten till att sälja vår förstfödslorätt för en tallrik soppa. Herren uppenbarade botemedlet mot sådana andliga katastrofer när han rådde Emma Smith att "lägga de världsliga bestyren å sido och söka det som tillhör en bättre värld" (L&F 25:10). Och Kristus gav oss mönstret, när han före Getsemane tillkännagav: "Jag har besegrat världen" (Johannes 16:33, kursivering tillagd). Det enda sättet varpå vi kan besegra världen är genom att komma till Kristus. Och att komma till Kristus innebär att vända sig bort från världen. Det innebär att sätta Kristus och endast Kristus främst i vårt liv, så att människors fåfängligheter och filosofier förlorar sin attraktionskraft. Satan är Babylons eller denna världs gud. Kristus är Israels Gud och hans försoning ger oss makt att besegra världen. "Om ni förväntar er härlighet, intelligens och oändliga liv," sade president Joseph F Smith, "så släpp taget om världen" (se Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph F Smith, s 243). Som systrar i Sion kan vi vara hinder för den ondes sammansvärjning mot familj och dygd. Det är inte att undra på att han frestar oss att slå oss till ro med jordiska nöjen i stället för att söka evig härlighet. En 45-årig mamma med sex barn berättade för mig att när hon slutade upp med att läsa tidningar som plågade henne med bilder av hur hennes hem och kläder borde se ut, började hon känna större frid. Hon sade: "Måhända är jag knubbig, grå och rynkig, men jag är en knubbig, grå och rynkig dotter till Gud som känner mig och älskar mig." Hjälpföreningen kan hjälpa oss att vända oss bort från världen, för dess uttryckliga ändamål är att hjälpa systrarna och deras familjer att komma till Kristus. I den andan tillkännager jag med syster Smoot och syster Jensen vilka vi är, och gläds med dem åt den förädling som ges genom Hjälpföreningens ändamål. Vi kan inte längre kosta på oss att använda energi till sådant som inte leder oss och våra familjer till Kristus. Det är det avgörande provet för såväl Hjälpföreningen som för oss var och en. Under den tid som väntar oss, kommer vi inte att klara oss med ett lättvindigt beslut att följa Kristus. Som ung flicka såg jag beslutsamhet hos min farmor, som hjälpte farfar sköta vår gård på Kansasprärien. På något sätt överlevde de Mellanvästerns sandstormar, kristiden och de tromber som härjar på de stora slätterna. Jag har ofta undrat hur farmor stod ut under dessa år med magra inkomster och hårt arbete, och hur hon orkade fortsätta när hennes äldsta son dog i en tragisk olycka. Farmors liv var inte lätt. Men vet ni vad jag mest kommer ihåg av henne? Hennes fullständiga glädje i evangeliet. Aldrig var hon lyckligare än när hon släktforskade eller undervisade med skrifterna i handen. Hon hade lagt de världsliga bestyren åt sidan för att söka det som tillhör en bättre värld. I världens ögon var min farmor alldaglig. Men för mig representerade hon de obesjungna hjältinnor i detta århundrade som levde upp till sina förjordiska löften och lämnade efter sig en grundval av tro som vi kan bygga på. Farmor var inte fullkomlig, men hon var en kvinna av Gud. Nu är det du och jag som ska bära baneret in i nästa århundrade. Vi är inte kvinnor av världen. Vi är kvinnor av Gud. Och Guds kvinnor kommer att finnas bland de största hjältinnorna i det tjugoförsta århundradet. Som president Joseph F Smith förkunnade är det inte så att vi ska "ledas av världens kvinnor. Det är [vi] som skall leda . . . kvinnorna i världen, i allt som är prisvärt" (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph F Smith, s 185). Detta uttalande avser inte att förringa de liv som oräkneliga goda kvinnor över hela världen lever. Men vi är unika. Vi är unika på grund av våra förbund, våra andliga förmåner och ansvaren som hör samman med båda. Vi har begåvats med kraft och fått den Helige Andens gåva. Vi har en levande profet, förordningar som binder oss till Herren och till varandra, och vi har prästadömets makt ibland oss. Vi förstår var vi finns i den stora lycksalighetsplanen. Och vi vet att Gud är vår Fader, och att hans Son är vår osvikliga förespråkare. Med dessa förmåner följer ansvar, för "av den som fått mycket skall mycket utkrävas" (L&F 82:3), och ibland är kraven på lärjungeskapet tunga. Men borde vi inte förvänta oss att vägen mot evig härlighet ska få oss att tillväxa? Ibland försöker vi bortförklara vår inriktning på världsliga ting och våra lättvindiga försök till andlig tillväxt genom att försöka trösta varandra med åsikten att det verkligen inte borde krävas så där mycket av oss för att leva efter evangeliet. Herrens norm för uppförande kommer alltid att vara mer krävande än världens, men Herrens belöningar är oändligt mycket härligare ­ och omfattar sann glädje, frid och frälsning. Hur uppfyller vi då, som Guds kvinnor, ändamålet med vår skapelse? Herren lönar "dem som söker honom" (Heb 11:6). Vi söker honom inte bara genom att studera och rannsaka, genom att bönfalla och be och alltid vara på vår vakt så att vi inte inleds i frestelse, utan genom att avstå från de världsliga nöjen som inte tar ställning för Gud eller mammon. I annat fall riskerar vi att ha kallats men inte blivit utvalda, därför att våra hjärtan är så hängivna de ting som hör till världen (se L&F 121:34­35). Betänk den princip vi undervisas om genom ordningen i följande befallning i skrifterna: "Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och all din makt, själ och förmåga" (L&F 59:5, kursivering tillagd). Det som Herren fordrar först är vårt hjärta. Föreställ er hur våra val skulle påverkas om vi älskade Frälsaren över allt annat. Hur vi skulle använda vår tid och våra pengar, eller klä oss en het sommardag, eller ta emot ett kall som besökslärare och ta hand om varandra eller opponera oss mot media som sårar Anden. Det är genom att släppa taget om världen och komma till Kristus som vi alltmer lever som Guds kvinnor. Vi föddes till evig härlighet. Precis som trofasta män förutordinerades till att bära prästadömet, förutordinerades vi till att vara kvinnor av Gud. Vi är kvinnor med tro, dygd, visioner och kristlig kärlek, som gläds åt moderskap och kvinnlighet och åt familjen. Vi grips inte av panik vid tanken på fullkomlighet, men vi arbetar verkligen på att bli rena. Och vi vet att i Herrens kraft kan vi utföra alla rättfärdiga ting, därför att vi har fördjupat oss i hans evangelium (Alma 26:12). Jag upprepar, vi kan inte vara kvinnor av världen, för vi är Guds sista dagars heliga kvinnor. Som president Kimball lärde: "Ni kan inte få något större erkännande i denna värld än att vara känd som en kvinna av Gud" (Nordstjärnan, maj 1980, s 152). I somras hade jag en oförglömlig upplevelse i det heliga landet. När jag satt på berget där saligprisningarna gavs, med utsikt över Galileiska sjön, såg jag på avstånd en stad byggd på ett berg. Synbilden av en stad som inte kan döljas var bedövande vacker, och när jag tänkte på symboliken, överväldigades jag av känslan att vi som Guds kvinnor liknar den staden. För om vi vänder oss bort från det som hör världen till och kommer till Kristus, så att Anden strålar fram i vårt liv och från våra ögon, kommer vår säregenhet att vara ett ljus för världen. Som systrar i Hjälpföreningen tillhör vi den mest betydelsefulla kvinnogruppen på den här sidan om slöjan. Vi är en imponerande stad på ett berg. Och ju mindre vi ser ut och uppför oss som kvinnorna i världen, desto mer kommer de att se oss som en källa av hopp, frid, dygd och glädje. För tjugo år sedan sade president Kimball, på just ett sådant här möte, något som vi har citerat ända sedan dess: "En stor del av den kraftiga tillväxt som skall äga rum i kyrkan i de sista dagarna . . . kommer att ske i den utsträckning som kvinnorna i kyrkan återspeglar rättfärdighet i sina liv, och i den mån som de betraktas som annorlunda, på ett positivt sätt, än kvinnorna i världen" (se Nordstjärnan, maj 1980, s 154; kursivering tillagd). Vi kan inte längre nöja oss med att bara citera president Kimball. Vi är de systrar som måste och som ska förverkliga hans profetia. Och vi kan göra det. Jag vet att vi kan. President Gordon B Hinckley sade nyligen att "världens eviga frälsning vilar på denna kyrkas axlar . . . Inget annat folk i världens historia har fått en mer uppfordrande befallning . . . och det är bäst att vi sätter igång!" (Church News, 3 juli 1999, s 3). Kvinnor av Gud, däribland är vi. I kväll uppmanar jag var och en av oss att välja åtminstone en sak som vi kan göra för att komma ut ur världen och komma närmare Kristus. Och sedan, nästa månad, välja en sak till. Och sedan en till. Systrar, det här är ett upprop, en kallelse till handling, en kallelse att stå upp. En kallelse att beväpna oss med kraft och med rättfärdighet. En kallelse att förlita oss på Herrens arm istället för på köttslig arm. En kallelse att "stå upp och lysa att [vårt] ljus må vara ett baner för folken" (L&F 115:5). En kallelse att leva som kvinnor av Gud, så att vi och våra familjer tryggt och säkert kan återvända hem. Vi har så stor anledning att glädja oss, för Jesu Kristi evangelium är glädjens röst! Det är på grund av att Frälsaren besegrade världen, som vi kan besegra den. Det är på grund av att han uppstod på den tredje dagen, som vi kan resa oss som kvinnor av Gud. Må vi lägga det som tillhör världen åt sidan och söka det som tillhör en bättre värld. Må vi besluta oss nu i denna stund att vi ska komma ut ur världen och aldrig se tillbaka. I Jesu Kristi namn, amen.