Äldste David B Haight
i de tolv apostlarnas kvorum
Evangeliet är sant. Det är världens hopp. Det kommer att gå framåt och utföra allt som ska göras.
En vän till mig sade nyligen: "Vet du vad du och Steve Young, som spelar amerikansk fotboll, har gemensamt?"
Och jag sade: "Jag kan komma på många saker av ena och andra slaget." Sedan sade jag: "Du får tala om för mig vad vi har gemensamt."
Och han sade: "Vad ni har gemensamt är att vi undrar om ni ska hålla en säsong till."
Med himlens välsignelser och med en särskild, inbyggd sjuksköterska som jag har, Ruby, som tar hand om mig, samt en kärleksfull familj, klarar jag mig ganska bra.
Den pacemaker jag fått till mitt hjärta
är mycket bra att ha.
En omgjord höft och ett renoverat knä gör att jag
kan promenera var da'.
Min nya hörapparat och specialglasögon
är små underverk, minsann.
Men allt som fanns i huvet, det bara försvann!
Det är en ära att få stå här några minuter och bära mitt vittnesbörd för er och uppmuntra er i detta stora verk som vi har förmånen att vara en del av. Jag såg er höja händerna när president Monson framlade namnen på kyrkans generalauktoriteter för röstning, men särskilt vår profet. Och när jag såg dessa händer och den entusiasm med vilken ni räckte upp dem, tänkte jag: "Här är vi med alla de välsignelser vi har och den bekvämlighet vi har." Och jag tänkte på andra sådana händelser som ägde rum i kyrkans historia.
Jag såg för mitt inre öga sammankomster för min egen familj, som är spridd över Amerika i Georgia, i Chapel Hill, North Carolina, i Pennsylvania, Texas, Kalifornien och här i Salt Lake City. I de här små familjerna, i vilka omständigheter de än är, i hemmet eller i kapellet, tyckte jag mig se några av de små som fick lära sig att räcka upp handen och vara i samklang med kyrkan, kanske deras föräldrar undervisade dem om det vi gjorde. När vi räckte upp handen, gjorde vi det inte bara mekaniskt, för att det såg ut som om alla andra gjorde det, utan därför att vi accepterar och vittnar om den kunskap vi har och vittnesbördet om att president Hinckley är vår profet och vår ledare. Vi höjer inte bara handen för att säga att vi stödjer utan att vi följer hans ledning, att vi lyssnar, att vi samråder, att vi ber med detta i tankarna, att vi är medvetna om vad som kommer från profetens läppar.
Profeten Joseph Smith hade fått undervisning om kyrkans organisation, som vi fått genom uppenbarelse enligt kapitel 20 i Läran och förbunden. Tänk er 6 april 1830 i Fayette, New York, i Peter Whitmers bondgård ett möte i det lilla blockhuset, kanske sex gånger nio meter, där kyrkan organiserades. Tänk er bara denna händelse, när han välsignade Oliver och Oliver välsignade honom, då de följde den ledning de fått, och kyrkans organisation framlades för denna lilla församling.
Joseph och Oliver och Hyrum och Samuel Smith och de två Whitmer hade blivit döpta och handlade "i överensstämmelse med [New Yorks] lagar" (L&F 20:1). Men tänk er, då ni för ert inre ser andligheten i denna församling och den känsla de måste ha haft då förslaget framlades för dem att stödja som vi gjort här i dag profeten och Oliver som de första äldsterna, för att sätta kyrkan i rörelse. En del av dagböckerna och berättelserna om den händelsen bekräftar att de hade känslan av att himmelska varelser var närvarande på det mötet.
Några lät döpa sig på nytt. Några döptes vid detta tillfälle för första gången, däribland profetens far och mor tänk er! Sakramentet delades ut för första gången i denna tidshushållning vid ett offentligt möte för kyrkan, som nu organiserats. Tänk er känslan när bröd och vatten delades ut, symbolerna för Frälsarens sargade kropp och utgjutna blod.
Tänk er ett annat tillfälle med inröstning 1844, efter det att profeten och Hyrum dött martyrdöden, och på det möte som sammankallades i Nauvoo när Sidney Rigdon hade kommit från Pittsburgh, Pennsylvania, i hopp om att ta över som "väktare" och bli kyrkans ledare. Medlemmarna i de tolvs råd återvände skyndsamt från olika delar av världen till Nauvoo. Tänk er denna situation och detta möte när Sidney Rigdon lade fram förslaget att han logiskt sett borde kallas eftersom han var förste rådgivare, även om han i viss mån var i onåd hos profeten. Och tänk er så Brigham Young där, som talade för de tolv och förklarade för denna grupp heliga hur de trofasta bröderna undervisats av profeten om de tolv och den myndighet som vilade på de tolv.
Sedan de framlagt båda sidorna av saken och röstningen ägde rum, sade några av dem att de sett och känt en förändring hos Brigham Young medan han talade, att de tyckt att de hört profetens röst, att de tyckt att de till och med kunde se vissa av profetens drag hos Brigham Young. Jag säger detta till er eftersom vi med åren lär mer och mer, och blir mer och mer känsliga för den andliga ledning som finns i detta verk, och känner och inser Herrens hand däri. Men tänk på denna röstning vid detta tillfälle 1844, då det beslöts att överlämna kyrkan i de tolvs händer.
Sedan var det ett annat tillfälle, 1847, när de heliga samlades på Iowasidan av Missourifloden. Brigham Young hade varit här i Saltsjödalen med den första gruppen av de heliga, men hade i december återvänt till Missouri för att sammanträffa med de heliga där, och vid ett tillfälle i Kanesville var nio av de tolv samlade. Två var i dalen här, en hade begett sig till Texas, och nio var där. Vid det tillfället, i Orson Hydes hem, omorganiserades första presidentskapet 5 december 1847, men de behövde få detta godkänt av de heliga. Och så uppsköts detta möte i tre veckor så att de kunde bygga ett litet blockhustabernakel i Kanesville. Och på tre veckor, med de hantverkare som var där och med de medlemmar av kyrkan som kommit med vagnar och gjorde sig redo att korsa Missourifloden och bege sig till dalen här, byggde de ett litet tabernakel.
Vid det mötet framlades förslaget att kyrkans presidentskap skulle omorganiseras, men det behövdes en röstning som den vi företagit här i dag, som det tillfälle då vi får räcka upp handen och stödja profeten. Så omorganiserades första presidentskapet. Brigham Young hade valt ut Heber C Kimball och Willard Richards till att vara hans rådgivare. Alltså krävs det folkets stöd för att kyrkans ledare ska få den myndighet som Herren genom uppenbarelse sagt vara nödvändig.
Och när vi nu ser verket gå framåt och utvecklas, vill jag bara förkunna för er när jag står inför er i dag, att jag under dessa över 90 år som jag upplevt, då jag bevittnat och känt och sett och fått del av andliga upplevelser som jag haft, att detta är Herrens verk. Det är alldeles sådant som det uppenbarats. Jag har upplevt det och jag känner det, och jag förkunnar det för er.
Jag påminner er om att Frälsaren lärde, som det står i Matteus, att den som "finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det" (Matt 10:39). Nu finns det lärda och andra som tänkt: "Det där är ju en paradox. Det är troligen en felöversättning. Det är inte särskilt förnuftigt." Det är mycket klart för mig, och jag hoppas det är det för er, att då vi lever i materialismens värld, i det Babylon där vi lever i dag och ser det som händer i världen, vare sig ni läser ekonomisidorna, de politiska sidorna eller vad som helst, så kan ni förnimma och känna att där finner vi vår styrka och där finner vi svaren på våra svårigheter och problem, det är då vi lyssnar till profetens röst Guds profet här på jorden.
I dessa ord av Frälsaren ser vi att då vi lever i den materialistiska världen, bekymrar vi oss bara om den materialistiska sidan av livet. Vi tänker på allt vi kan samla åt oss själva. Vi tänker inte på andra eller lever inte för att hjälpa andra leva på ett högre plan. Herren säger att när man finner det liv han är ett exempel på, så förlorar man sitt självcentrerade liv. "Men den som mister sitt liv för min skull . . ."
När vi är angelägna om att göra något för någon annan och när vi tänker på att dela med oss av evangeliet eller hjälpa någon att komma till ett högre plan moraliskt eller fysiskt, när vi gör något för andra och delar med oss till dem, då kommer vi till deras hjälp, vi kommer till deras räddning. I allt detta finner vi det liv som Frälsaren talar om, de eviga välsignelserna, de himmelska välsignelserna, templets välsignelser, alla en kärleksfull familjs välsignelser som vi kan få.
Jag ger er min kärlek, mitt vittne, min kunskap och mitt eget vittnesbörd om att Gud lever, att han är vår Fader, att vi är Guds barn och, som den enkla lilla sången säger:
Jag är Guds lilla barn,
och han har satt mig här,
han givit mig ett jordiskt hem
med far och mor så kär.
Led mig, stöd mig,
gå bredvid mig,
så att jag en dag
återvända kan till Gud,
om jag har lytt hans lag.
("Jag är Guds lilla barn",
Barnens sångbok, s 2.)
Det är lika enkelt, lika rent och lika okonstlat som denna lilla enkla sång Den lär oss det vi behöver veta. Jag är denna dag glad och hedrad över att ha räckt upp handen till stöd för president Gordon Bitner Hinckley som kyrkans president med hans rådgivare Thomas S Monson och James E Faust som presidentskap med de tolvs kvorum och alla de andra generalauktoriteterna. Evangeliet är sant. Det är världens hopp. Det kommer att gå framåt och utföra allt det som måste göras. Jag ger er så min kärlek och mitt vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.
Previous
