. Det är om föräldrar som jag vill tala.
Jag har verkat i de tolvs kvorum i 28 år och i nio år som assistent till de tolv. Det blir sammanlagt 37 år exakt halva min levnad.
Men jag har en annan kallelse som jag haft ännu längre. Jag är förälder far och farfar och morfar. Det tog många år att förtjäna titlarna farfar och morfar ytterligare 20 år för titlarna farfars far och morfars far. Dessa titlar far, farfar, morfar, mor, farmor, mormor för med sig ansvar och en auktoritet som delvis kommer genom erfarenhet. Erfarenheten är en kraftfull lärare.
Föräldraskapet är bland det viktigaste som sista dagars heliga kan hänge sig åt. Många medlemmar kommer i konflikt då de kämpar för att göra en rätt avvägning mellan ansvaret som föräldrar och ett trofast engagemang i kyrkan.
Det finns sådant som är avgörande för familjens välbefinnande som man bara kan få genom att gå i kyrkan. Där finns prästadömet, som gör det möjligt för mannen att leda och välsigna hustru och barn, och förbund som binder dem samman för evigt.
Vi är befallda att "vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till deras fäder".5
Herren tilltalade Joseph Smith den yngre vid namn och sade: "Du har icke hållit befallningarna, och du måste stå straffskyldig."6 Han hade underlåtit att undervisa sina barn. Det är enda gången som ordet straffskyldig används då han tillrättavisas.
Hans rådgivare, Frederick G Williams, var under samma fördömelse: "Du har icke undervisat dina barn om ljus och sanning."7 Sidney Rigdon fick höra samma sak, liksom biskop Newel K Whitney,8 och Herren tillade: "Vad jag säger en, det säger jag alla."9
Vi har sett moralnormerna sjunka mer och mer, tills de nu är i fritt fall. Samtidigt har vi sett ett flöde av inspirerad vägledning för föräldrarna och familjerna.
Allt som en inledning till en exempellös era av tempelbyggande, tempel där man utövar myndigheten att besegla familjer tillsammans för evigt.
Kan ni se inspirationens ande som vilar över Herrens tjänare och över föräldrarna så att vi kan stå emot de angrepp som nu riktas mot familjen.
Vi måste vara försiktiga då vi ordnar aktiviteter för familjen utanför hemmet. Annars kan vi bli som en far som beslutat sig för att ordna allting för sin familj. Han satsar allt på detta och lyckas. Först då upptäcker han att det de behövde allra mest, att få vara tillsammans som familj, hade försummats. Så skördar han sorg i stället för belåtenhet.
Hur lätt är det inte att vi i vår önskan att ordna en rad program och aktiviteter förbiser föräldrarnas ansvar och det väsentliga behov som familjerna har, att få tid tillsammans.
Vi måste vara försiktiga så att inte kyrkans program och aktiviteter blir för betungande för somliga familjer. Då evangeliets principer förstås och tillämpas, stärker och skyddar de både den enskilde och familjen. Hängivenhet till familjen och hängivenhet till kyrkan är inte två olika saker.
Nyligen såg jag en kvinna reagera då någon sade: "Sedan hon fått barn gör hon ingenting i kyrkan." Man kunde nästan se ett barn i hennes famn då hon upprörd protesterade: "Hon gör verkligen något i kyrkan. Hon har gett det där barnet livet. Hon vårdar och undervisar det. Hon gör det allra viktigaste hon kan göra i kyrkan."
Hur skulle ni besvara denna fråga: "På grund av deras handikappade barn är hon bunden vid hemmet, och han har dubbla jobb för att klara av de extra utgifterna. De kommer sällan till kyrkan. Kan vi räkna dem som aktiva i kyrkan?"
Har ni någon gång hört en kvinna säga: "Min man är en mycket bra far, men han har aldrig varit biskop eller stavspresident eller gjort något viktigt i kyrkan." Som svar på detta sade en far med eftertryck: "Vad är viktigare i kyrkan än att vara en bra far?"
Att troget gå i kyrkan och noga se till familjens behov är en nästan fullkomlig kombination. I kyrkan undervisas vi om den stora lycksalighetsplanen.10 I hemmet tillämpar vi det vi lärt oss. Varje kallelse, varje tjänande i kyrkan ger erfarenhet och värdefulla insikter som kommer familjelivet till del.
Skulle vårt perspektiv bli tydligare om vi för ett ögonblick såg på föräldraskapet som en kallelse i kyrkan? I själva verket är det så mycket mer än det. Men om vi kunde se det på det sättet, kunde vi nå en bättre balans i hur vi engagerar familjerna i aktiviteter.
Jag vill inte att någon ska använda det jag säger som en ursäkt att tacka nej till en inspirerad kallelse i kyrkan. Däremot vill jag uppmuntra ledarna att noga beakta hemmet, så att de inte ger kallelser eller ordnar aktiviteter som lägger onödiga bördor på föräldrarna eller familjerna.
Nyligen läste jag ett brev från ett ungt par vars kallelser i kyrkan gjorde att de ofta fick anlita barnvakt till sina små barn för att kunna vara med på sina möten. Det har blivit mycket svårt för dem att vara hemma med sina barn samtidigt. Kan ni se att något inte stämmer här?
Varje gång ni bestämmer en aktivitet för ett barn, påverkar detta familjen särskilt modern.
Tänk på modern som, förutom sin egen och sin makes kallelse i kyrkan, måste få sina barn i ordning och rusa från en aktivitet till en annan. En del mödrar blir missmodiga till och med deprimerade. Jag får brev där ordet skuldkänslor används, därför att de inte klarar av allt.
Att gå i kyrkan är, eller borde vara, ett andningshål från vardagens påfrestningar. Det ska ge frid och glädje. Om det skapar stress och missmod, då är något i olag.
Kyrkan är inte det enda ansvar som föräldrarna har. Andra verksamheter har mycket legitima skäl att ta familjens resurser i anspråk: skolan, arbetsgivare, samhälle alla behöver få sin del.
Nyligen berättade en mor för mig att hennes familj hade flyttat från en församling på landsbygden där medlemmarna bodde långt ifrån varandra och där aktiviteterna, av nödvändighet, var samlade till en kväll i veckan. Det var underbart. De hade tid för sin familj. Jag kan se dem sitta runt bordet tillsammans.
De flyttade västerut till en större församling där medlemmarna bodde närmare kapellet. Hon berättade: "Nu är vår familj upptagen tisdag kväll, onsdag kväll, torsdag kväll, fredag kväll, lördag kväll och söndag kväll. Det är mycket påfrestande för familjen."
Kom ihåg att när ni bestämmer en aktivitet för ett barn, påverkar detta familjen särskilt modern.
De flesta familjer anstränger sig verkligen. Men somliga blir, då de tyngs ner av problem med hälsa eller ekonomi, helt enkelt utmattade i sina försök att hålla allt flytande, och till slut drar de sig undan och blir inaktiva. De ser inte att de drar sig bort från den bästa källan till ljus och sanning, som kan hjälpa deras familj, in bland skuggorna där faror och stora sorger väntar.
Jag måste beröra det som nog måste vara det allra svåraste problemet att lösa. En del barn får mycket lite undervisning och stöd hemma. Det råder ingen tvekan om att vi måste ordna något för dem. Men om vi ständigt ordnar en rad aktiviteter för att kompensera det som fattas i dessa hem, kan det bli svårt för mer samvetsgranna föräldrar att få tid att vara tillsammans med och undervisa sina egna barn. Bara genom bön och inspiration kan vi klara den svåra balansgången.
Vi hör ofta: "Vi måste ordna spännande aktiviteter utanför hemmet för våra ungdomar och det ofta, annars går de till mindre bra ställen." En del av dem gör det. Men jag är övertygad om att om vi lär föräldrarna att ta ansvar och ger dem tillräckligt med tid, stannar barnen till slut hemma.
Där, i hemmet, kan de lära sig det som inte på ett effektivt sätt kan läras ut, vare sig i kyrkan eller i skolan. I hemmet kan de lära sig att arbeta, att ta ansvar. De lär sig vad de ska göra när de får egna barn.
Till exempel får barnen undervisning om tiondets princip i kyrkan, men det är i hemmet som principen tillämpas. I hemmet kan också de små barnen få se hur man räknar ut tionde och hur det betalas.
En gång var president Harold B Lee och hans hustru i vårt hem. Syster Lee lade ett litet antal slantar på ett bord framför vår lille son. Hon lät honom lägga de blanka på ena sidan och sade: "Det här är ditt tionde det tillhör Herren. De andra får du behålla." Han såg eftertänksamt från den ena högen till den andra och sade sedan: "Har du inga fler smutsiga?" Det var då den verkliga undervisningen började!
Församlingsrådet är ett perfekt forum för att skapa balans mellan hemmet och kyrkan. Där kan bröderna i prästadömet, själva fäder, och systrarna i biorganisationerna, själva mödrar, med inspirerad insikt samordna organisationernas arbete, som alla betjänar olika medlemmar av familjen.
Medlemmarna i rådet kan jämföra vad varje organisation ordnar för varje förälder och varje barn och hur mycket tid och pengar varje aktivitet kräver. De kan ena familjerna i stället för att splittra dem. Sedan kan omsorgen om familjer med bara en förälder och andra med speciella behov samordnas, så att den gör mycket mer än bara ordnar aktiviteter för barn och ungdomar.
Församlingsrådet har resurser som ofta förbises. Till exempel kan far- och morföräldrar, som inte har några kallelser, hjälpa unga familjer som går igenom samma erfarenheter och prövningar som de själva en gång gått igenom.
Herren gav föräldrarna denna varning: "Om det i Sion . . . finnas föräldrar, som hava barn och icke lära dessa att vid åtta års ålder förstå läran om omvändelse, tro på Kristus, den levande Gudens Son, dopet och den Helige Andens gåva genom händers påläggning, så skall synden vila på föräldrarnas huvuden."11
Församlingsrådet är idealiskt för våra behov i dag. Där kan hemmet och familjen ges sin rätta plats, och kyrkan kan stödja föräldrarna i stället för att ersätta dem. Fäderna och mödrarna kommer att förstå både sin skyldighet att undervisa sina barn och de välsignelser som kyrkan ger.
Alltefter som världen blir mer och mer hotfull, kommer himmelens krafter allt närmare föräldrarna och familjerna.
Jag har studerat mycket i skrifterna och har undervisat från dem. Jag har läst mycket av det som profeterna och apostlarna har sagt. De har haft ett djupgående inflytande på mig som man och som far.
Men det mesta av det jag vet om hur vår Fader i himlen verkligen känner för oss, sina barn, har jag lärt mig av hur jag känner för min hustru och mina barn och deras barn. Det har jag lärt mig hemma. Jag har lärt det av mina föräldrar, av min hustrus föräldrar, av min älskade hustru och av mina barn och jag kan därför vittna om en kärleksfull himmelsk Fader och om en återlösande Herre. I Jesu Kristi namn, amen.
SLUTNOTER
1. Läran och förbunden 68:25.
2. Läran och förbunden 20:75.
3. Läran och förbunden 43:8.
4. Se Mosiah 18:25 och Alma 6:6.
5. Malaki 4:6; se även Tredje Nephi 25:56; Läran och förbunden 2:23.
6. Läran och förbunden 93:47.
7. Läran och förbunden 93:4142.
8. Läran och förbunden 93:44, 50.
9. Läran och förbunden 93:49.
10. Se Alma 12:32.
11. Läran och förbunden 68:25.
Previous
